Mĕnandĕr, -drŏs, -drus, ī, m. (Μένανδρος), Ménandre

¶ 1 [poète comique] : Ter. Andr. 9 ; Cic. Fin. 1, 4 ||
Ov. Am. 1, 15, 18 ||
Prop. 3, 21, 28 ; Vell. 1, 16, 3

¶ 2 nom d'esclave : Cic. Fam. 16, 13 ; d'affranchi : Cic. Fam. 13, 70.