lŭpāta, ōrum, n. (lupi), Mart. 1, 104, 4 et lŭpātī, ōrum, m. Sol. 45, sorte de mors garni de pointes, cf. Virg. G. 3, 208 ||
adjt, lupata frena Hor. O. 1, 8, 6, même sens.